Bakslag av dignitet

Alltså om jag hade tyckt att det var lite roligare hade jag kanske kunnat uppskatta humor med "bakslag" i detta fall.

Igår skulle Harsken få inviga Victor. Det gick inte alls särskilt bra och nu är Victor demolerad. Det gick bra till en början och han skrittad fint, gjorde volter och verkade rätt seg. Så när vi skulle trava fick han frispel. Och slaggjorden måste ha hamnat lite för långt fram samt varit lite för löst spänd för när han väl började sparka den gode Harsk fanns det liksom inget stopp. Han sparkade samtidigt som han rusade fram på banan. Han var inte helt okontrollerbar, han hade själv förståndet att svänga när sidorna tog slut. Turligt nog är hans kondition inte den bästa så han orkade inte med allt för många kickar, och efter kanske ett tjugotal sparkar och ett varv runt banan, slutade han.

När det lugnade ner sig kunde jag konstatera att han hade sparkat ner sparkskyddet, på något sätt tror jag han lyckades hamna över det och han sedan "lagt" sig på det för det var helt framåtböjt mot honom. Det är fortfarande intakt, men en onaturlig vinkel. Jag fick Harsk till att skritta ett halvt varv och sedan stannade vi. Emma fick göra en visuell kontroll av honom och han såg inte skadad ut. Då bestämde jag mig för att jag ska prova köra honom, bara i skritt, för att vi inte skulle sluta med den där upplevelsen i bagaget.

Harsk skrittade i ett bra tempo, men verkade rätt lugn och lyssnade bra på mina kommandon. Så vi skrittade några varv runt banan i båda varven. Han stod stilla när vi selade av, men hoppade till lite när vi la ner skacklerna. Och sedan när vi skrittade varvet runt banan hoppade han till för en person som höll på med något på gården. Så helt tillfreds var han inte, han var uppe lite i varv. Men jag tycker att han höll ihop bra trots eskapaderna på ridbanan. Och när han kom in kände jag igenom honom och han verkade inte ha ont, han var inte varm och inget sår. Hade utsläppet i morse och då hittade jag inte heller något fel på honom och han skrittade normalt till hagen.

Jag är otroligt tacksam över att både han och jag klarade oss undan fysiska skador. När han sparkade som värst var han riktigt nära mig och touchade mina händer. Huruvida vi får psykiska skador av detta återstår att se. Det känns inte så, men det får framtiden utvisa.

Det som känns mest trist i detta, är att vi hade ju planerad körkurs i helgen, och nu har jag ingen vagn längre! Känns riktigt eländigt faktiskt, får se hur det löser sig för dit vill jag! Och kanske är det nu mer behövligt än någonsin!